I dag har det gått tio år sedan "Nine Eleven", tisdagen den elfte september 2001, och under dessa tio år har även kostnaderna för den svenska säkerhetspolisen fördubblats, från drygt en halv miljard kronor under år 2001 till drygt en miljard under innevarande år. Den stora andelen av denna kostnadsökning betingas av åtgärder mot internationell terrorism som riktas mot Sverige och svenska intressen samt ett kraftigt ökat behov av personskydd över hela skalan av så kallade skydds­objekt, från medlemmarna av kungahuset och regeringen till Sverigedemokraternas politiska ledning, hela vägen ner till konstnären Lars Vilks. Bland Säpos totalt cirka femtonhundra anställda arbetar således i dag cirka tio procent vid personskydds­enheten och flertalet av dem som livvakter åt de tidigare nämnda ­personerna. Kostnaderna för den senare ­verksamheten är ansenliga. Närmare en miljon per år för en livvakt och cirka femtusen för varje arbetspass som han eller hon ­genomför. Jag ska ge två exempel så att ni förstår vad jag menar.

När Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så ökar personskyddets resursbehov med flera tiotals miljoner kronor per år och den notan blir inte mindre av att vissa av just dessa bevaknings­objekt - milt uttryckt - är långt ifrån idealiska om man betraktar dem som just bevaknings­objekt. Kungen, drottningen och den växande skaran av små kungabarn, för att inte tala om Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Håkan Juholt och alla deras kamrater, är betydligt tacksammare i den meningen och jag talar alltså inte om det sätt på vilka de knyter sina slipsar, kammar sitt hår eller ens om att de just nämnda politikerna föredrar kavaj framför kjol.

Riktigt dyrt blir det när den allt avgörande drivkraften i ens liv inriktas på att måla av Muhammed som rondellhund. Man må tycka vad man vill om Lars Vilks konstnärskap men det är förvisso inte gratis för landets skattebetalare som varje år får avstå ett par egna och surt förvärvade kronor för att garantera just honom den fortsatta rätten till hans konstnärliga uttrycksmedel. Att ge honom betalt med samma mynt löser heller knappast problemet. Vem skulle bry sig om Lars Vilks som rondellhund, alldeles ­oavsett konstnärens rent konstnärliga förmåga? Enda trösten i detta budgetmässigt dystra säkerhetspolisiära ­scenario är att vi inte är ensamma om det.

Sedan al-Qaidas terror­attacker mot New York och Washington för jämnt tio år sedan har de årliga kostnaderna för västvärldens säkerhetstjänster ökat med ungefär 300 miljarder kronor per år. Pengar som hämtas från andra delar av de berörda ländernas offentliga utgiftssida och som mått på vår sårbarhet är siffrorna naturligtvis förskräckande. Vid terrorattackerna för tio år sedan dödades närmare tre tusen personer, män, kvinnor och barn och i stort sett samtliga av dem ­civila, och i så måtto - räknat i pengar och antal dödade - kan man knappast föreställa sig en krigsherre i historien som haft större framgång än vad Usama bin ­Ladin hade.

I dag är han död. Den gammal­testamentliga rättvisa som USA utkräver mot honom tio år senare har kostat landet mer än tre hundra miljarder dollar och det finns ingenting som tyder på att man i och med det kommer att låta udda vara jämnt. Vissa dagar kastar långa skuggor över vår mänskliga historia. Tisdagen den elfte september 2001 var en sådan dag.

© Leif GW Persson